Ja detta låter säkert vråldeppigt.. men så är det just nu. När det gäller i princip allt utom Andreas.

Vad gör man i livet? inte ett skit tycker jag. Jag är så less på att känna såhär.. osäkerhet i säkerheten på något sätt. Jag känner inte att jag har något att kliva upp på morgonen för.. ingenting att jobba för, ingen strävan, inga mål..  Inga intressen,Ingen gemenskap..Jag har inget gemensamt med någon känns det som. Inte ett skit faktiskt.. Jag känner mig så ensam så jag vet inte vart jag ska vända mig.. Jag har ingenting längre.. känns som om jag skulle ha förlorat allt och alla i nån tragisk olycka. jag känner mig tom och stillastående. 

 Jag har ingen lust att fixa håret, sminka mig eller knappt ens klä på mig.

Vad ska man med ett liv till? det ända man gäör är att jobba för att överleva. är det ett vart liv? på flera tusen år har vi en egen livstid på knappt 100 år. och på dom åren som vi blivit välsignad med, då ska man jobba 90% av livet. Man ska inte ens få känna livet. för att vara ledig och njuta av livet, då måste man boka in det under 5 veckor på sommaren. för sedan är der slut på våran "STOOOOORA" belöning.

Och dethär med vintern! Jag skulle kunna mörda någon för jag hatar vintern så jävla mycket. Vafan är man bosatt här för? Vad är det för skämt lixom? sommar max 2 månader av 12. Det är ju förfan inte klokt.

Egentligen kanske allt detta bottnar i att jag faktiskt  hatar livet. Jag hatar livet... Så jävla hårt. 

Jag vet inte vart jag ska vända mig för att må bättre eller förstå

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma vidare

Jag vet inte hur länge jag kommer orka med

Kommer jag orka tills jag dör?

Jag vet ingenting..